Är det inte lite ironiskt (även om jag inte just då skattade) att jag hamnar framför tvn hemma hos mina föräldrar en kväll och programmet handlar om Sophie Calle. Fransk konstnär som främst arbetar med foto,text och installations konst. Denna konstnärs utställning såg jag och M för bara två veckor sedan på Louisiana i Danska Humlebæk,denna i övrigt väldigt vackra plats. Hennes mest uppmärksammade verk är just nu ett mail som hon fick av en pojkvän i dumpnings syfte. Sophie förstod inte innebörden av vad som stod i mailet så hon lät över 100 kvinnor tolkade det. Ja utställning av alla dessa tolkningar såg jag med M och nu är det jag som är dumpad. Jag är ju ingen konstnär men tanken slog mig ganska snart att få skriva av mig men att ingen skulle kunna ta del av det. Då jag såg denna otroliga kvinna beskriva inte bara ett verk som kommit till då hon blivit dumpad så bestämde jag mig att försöka bearbeta sorgen med henne som förebild. Sophie beskrev i programmet att hon alltid använde sina "fall" till att göra något kreativt,så numera är hon inte längre rädd för att något ska gå dåligt för hon vet att det kommer bli ett lyckat projekt och konstverk allt för att inte bli bitter. Sophie och jag verkar inte bara ha namnet gemensamt,utan verkar även vara de som blir lämnade i en relation. Ja vad beror det på? Sophie Calle uttryckte sig med orden "jag hinner aldrig vara den som avslutar".